Kristi brud

Kristi brud är ett begrepp som hämtats ur Gamla Testamentet, där Israel beskrivs som Guds brud i Jesaja 54:5.^[1]. Därutöver har Höga visans kärlekssånger i judendomen tolkats som att de handlar om Guds kärlek till Israel^[2]. Den kristna kyrkan förde tidigt över detta på sig själv^[2] och man ser detta redan i Nya Testamentet. I både Andra Korinthierbrevet 11:2^[3] och Uppenbarelseboken 21^[4] applicerar man begreppet Kristi brud på kyrkan eller församlingen som det nya Israel, med Jesus som brudgum.

Manikeisten Faustus från Mileve och kyrkofadern Augustinus var överens att "bruden" var en metafor för Kyrkan.^[5] Kristna traditioner som i hög grad fokuserar på Höga visans sånger om Bruden benämns brudmystik^[2], där såväl hela kyrkan som den enskilde kristne gentemot Kristus intar brudens position. Denna brudmystik är ibland en ganska okroppslig metafor, men vissa uttryck är mer livliga och har ibland setts som uttryckt för undertryckt sexualitet^[2].

Brudmystiken nådde en höjdpunkt i västkyrkan med Bernhard av Clairvaux (1091–1153)^[2]. Ett känt exempel är Heliga Birgitta som tillämpade brudmystiken på sig själv^[2] dock utan de erotiska övertoner som förekommit på annat håll. Ett exempel på hur den mer allmänt tillämpats på kvinnor i kloster hittar man i Wilhelmina Ståhlbergs Anteckningar om svenska qvinnor (1864) där det skildras hur Magnus Ladulås skänkte sin sexåriga dotter Rikissa (död 1348) som adept till Sankta Klara kloster på 1280-talet. Vid mogen ålder avgav hon klosterlöften och blev sedermera klostrets abbedissa. ... med alla dess pligter, alla dess rättigheter och all den glans och ära, som härmer följde, ehuru en sådan högt uppsatt "Christi brud" var en för verlden undangömd...^[6]